På vidda

Naturen e galen. D e -22 grader ute och d snöar samtidigt. D strider mot allt jag lärde mig i skolan.

Emigranten

Vägen upp via en repstege

Jag är på väg upp ur ravinen. Tyvärr via en repstege känns det som. Det går uppåt, men svajar kraftigt och känslan av att ramla ner igen kommer med jämna mellanrum. Men jag får bara klamra mig fast och tänka på att jag snart har julledigt en hel vecka. Och att jag ska hem till min underbara familj. A man is not an island är det nåt som heter. Jag betraktar mig ofta som en ö som inte behöver andra. Men det är på bra dagar. I dessa dagar är jag oändligt tacksam för att ha en så omtänksam familj, som bara finns där hela tiden när jag behöver dom. Som inte blir sur för att jag är dålig på att hålla kontakten. Vi är ju lika dåliga allihopa som tur är. Det viktiga är att alla i familjen finns där för varandra när någon behöver en axel att gråta på, någon att dela sarkasmer med eller någon att bara tillsammans med. Me like very much.

Så det är bara att klänga lite till på stegen och rätt som det är kommer jag att ha klättrat upp igen. Väl uppe kommer jag att bränna den i kaminen. Jag kommer säkert att behöva en stege en annan gång, men då köper jag bara en ny. Det är väl så vi gör i dagens konsumtionssamhälle.

Life sucks

Hur kan det vara att jag egentligen har det hur bra som helst, men att det inte hjälper ett jäkla dugg till sist. Jag har en superfin familj, både när det gäller man och barn och föräldrar och systrar. Det hjälper inte. Jag har ett fint hus som vi trivs jätte bra i. Det hjälper inte. jag har äntligen fått ett jobb som fungerar, både chefen och övriga kollegor är toppen. Det hjälper inte. Jag har äntligen funnit en hobby som jag får ut väldigt mycket av, som ger mig energi. Men det hjälper bara inte.

Life sucks. It's as simple as that.

Känslan att vakna med en klump i magen, en klump som består av all frustration över allt som jag inte kan kontrollera och det dåliga samvetet över att inte vara tacksam för allt jag har, är meget utmärglande. Inte fysiskt, men psykiskt. Små gupp på vägen känns som rena bergsbestigningar. Allt blir krävande. Saker som vanligtvis är en naturlig del av vardagen, känns som högskoletentor.
Små smulor förstoras till elefanter. Tanken på att göra saker som faktiskt måste göras, skapar myrgångar i kroppen.

Dåliga nyheter försöker jag att unngå så långt det låter sig göras. Men verkligheten innhämtar en oavsett om man vill eller inte. Tanken på att kanske förlora en familjemedlem är mer än jag har klarat att hantera. Vet inte hur jag ska sortera in det i en redan kaosdrabbad hjärna. För att inte tala om hjärtat. Vi var allt för nära döden här i huset för snart ett år sedan, och även om det inte är lika nära nu, känns det nästan lika nära i hjärtat. Jag har inte många personer här i livet som jag litar så fullt på, men det här är en av dom. Det är väl en anledning till att hon är min gudmor.

Det otroliga är att imorgon, i överimorgon och dagen efter det och dagen efter det, kommer jag att kliva ur sängen och genomföra dagens uppgifter som vilken dag som helst. Människans överlevnadsinstinkter är fantastiska. Det viktiga blir dock inte att bara att överleva, utan att faktiskt leva. Det är något jag säger till mig själv varje dag; livet är värt att leva. Och så länge det är liv är det hopp.

På ravinens botten

Ångest är nåt som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Då menar jag riktig ångest, inte bara ångest över vad du ska ha på dig på nästa fest eller vad du ska ha till middag. Nej jag menar ångest som gör att du måsta kämpa med att komma ur sängen pga att du absolut inte orkar göra nåt, och när du faktiskt har klarat att komma upp, inte klarar att sitta still pga känslan av att någon byggt en motorväg i din kropp där det är bilar som far runt överallt i hög fart. Ångesten ger en känsla av schizofreni, jag vill absolut inte göra något som helst, men när jag bara sitter på soffan känns det som om hvudet skal explodera av stress.

Pyspunkan har nu utvecklat sig till en ren däckexplosion. Att ha barnledigt ett dygn, är tydligen inte det bästa när man står på kanten av stupet. Det tillåter en att ramla helt ner i ravinen.
Men jag har lärt att jag ibland måste helt ner i ravinen för att kunna komma helt upp igen. Går inte att bara fuskklättra till ett lägre platå. som så många gånger tidigare kommer tankarna om vad vi har gjort för att förtjäna allt det här. Vi jobbar och står på, har en superfin liten familj som bara förtjänar det bästa. Men så enkelt ska det visst inte vara. När jag nu äntligen står stadigt på två ben igen, utsätts maken för otrevligheter på jobbet som gör att vi lever i en gråzon igen. Vi försöker leva som vanligt, men verkligheten kommer ikapp oss och gör att vi måste i stridsmodus igen. Tyvärr har jag inte mycket att bidra med, inte maken heller. All denna osäkerhet, om vad som egentligen pågår, när får det ett slut och vilket slut det eventuellt får. Det knäcker oss.

Som tur är har vi varandra. Vi firade tio år tillsammans nu i helgen och om vi ser tillbaka på de sista fem åren, så har vi överlevt en hel del och kommer säkert att komma igenom det här också. Är bara vägen dit som är så tung och frustrerande. Och orättvis. Undrar tillslut om man vågar stå rak och stolt utan att nåt kommer och slår ett slag rätt i magen igen.

Jag har taigt en timeout nu ett par dagar, innan det är dags att ta på boxhandskarna igen och börja slå tillbaka. The fighting spirit brukar komma tillbaka efter ett par dagar hemmets lugna vrå med fokus på bara det kroppen och huvudet klarar just för stunden.

I'll be back.

Nån som hör att det pyser?

Jag tror jag har en läcka. Min energi har försvunnit på nåt mystiskt sätt. Den var där, men så plötsligt är den borta. Kan kanske sätta in en annons i tidningen: Energi efterlyses. Sist sett i ett grått hus på Monkey Island. Hittarlön utlovas till den som hittar den inom 24 timmar.

Vått

Addera tio centimeters snöfall igår, med plusgrader idag. Resultat: Vått

Emigranten