Vägen upp via en repstege

Jag är på väg upp ur ravinen. Tyvärr via en repstege känns det som. Det går uppåt, men svajar kraftigt och känslan av att ramla ner igen kommer med jämna mellanrum. Men jag får bara klamra mig fast och tänka på att jag snart har julledigt en hel vecka. Och att jag ska hem till min underbara familj. A man is not an island är det nåt som heter. Jag betraktar mig ofta som en ö som inte behöver andra. Men det är på bra dagar. I dessa dagar är jag oändligt tacksam för att ha en så omtänksam familj, som bara finns där hela tiden när jag behöver dom. Som inte blir sur för att jag är dålig på att hålla kontakten. Vi är ju lika dåliga allihopa som tur är. Det viktiga är att alla i familjen finns där för varandra när någon behöver en axel att gråta på, någon att dela sarkasmer med eller någon att bara tillsammans med. Me like very much.

Så det är bara att klänga lite till på stegen och rätt som det är kommer jag att ha klättrat upp igen. Väl uppe kommer jag att bränna den i kaminen. Jag kommer säkert att behöva en stege en annan gång, men då köper jag bara en ny. Det är väl så vi gör i dagens konsumtionssamhälle.