På ravinens botten

Ångest är nåt som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Då menar jag riktig ångest, inte bara ångest över vad du ska ha på dig på nästa fest eller vad du ska ha till middag. Nej jag menar ångest som gör att du måsta kämpa med att komma ur sängen pga att du absolut inte orkar göra nåt, och när du faktiskt har klarat att komma upp, inte klarar att sitta still pga känslan av att någon byggt en motorväg i din kropp där det är bilar som far runt överallt i hög fart. Ångesten ger en känsla av schizofreni, jag vill absolut inte göra något som helst, men när jag bara sitter på soffan känns det som om hvudet skal explodera av stress.

Pyspunkan har nu utvecklat sig till en ren däckexplosion. Att ha barnledigt ett dygn, är tydligen inte det bästa när man står på kanten av stupet. Det tillåter en att ramla helt ner i ravinen.
Men jag har lärt att jag ibland måste helt ner i ravinen för att kunna komma helt upp igen. Går inte att bara fuskklättra till ett lägre platå. som så många gånger tidigare kommer tankarna om vad vi har gjort för att förtjäna allt det här. Vi jobbar och står på, har en superfin liten familj som bara förtjänar det bästa. Men så enkelt ska det visst inte vara. När jag nu äntligen står stadigt på två ben igen, utsätts maken för otrevligheter på jobbet som gör att vi lever i en gråzon igen. Vi försöker leva som vanligt, men verkligheten kommer ikapp oss och gör att vi måste i stridsmodus igen. Tyvärr har jag inte mycket att bidra med, inte maken heller. All denna osäkerhet, om vad som egentligen pågår, när får det ett slut och vilket slut det eventuellt får. Det knäcker oss.

Som tur är har vi varandra. Vi firade tio år tillsammans nu i helgen och om vi ser tillbaka på de sista fem åren, så har vi överlevt en hel del och kommer säkert att komma igenom det här också. Är bara vägen dit som är så tung och frustrerande. Och orättvis. Undrar tillslut om man vågar stå rak och stolt utan att nåt kommer och slår ett slag rätt i magen igen.

Jag har taigt en timeout nu ett par dagar, innan det är dags att ta på boxhandskarna igen och börja slå tillbaka. The fighting spirit brukar komma tillbaka efter ett par dagar hemmets lugna vrå med fokus på bara det kroppen och huvudet klarar just för stunden.

I'll be back.