En helt vanlig dag

Idag är en helt vanlig dag. Men vad menas egentligen med det? Ja inte vet jag längre. En vanlig dag för många är nog att jobba åtta timmar, komma hem och laga en enkel middag, köra ungarna till olika aktiviteter (för dom som har barn då) eller tvinga iväg en trött kropp till ett pass på aerobic och sen hem och placera liket framföt tv:n och allra helst komma sig i säng innan John Blund kommer på besök. Men så har inte jag det. jag är inte en av de normala som bidrar till samhället genom att t.ex. jobba fem dagar i veckan. Jag bidrar bara med 40% arbetsinsats. Men det har jag kanske rätt till efter att osjälviskt ha bidragit med mig själv med 200% i många år. Jag har så mycket självinsikt att jag ser värdet i den jag är idag och det jag kan bidra med, men jag skulle ändå vilja att i förbindelse med att man blir sjukskriven för utbrändhet, kunde få nån slags medalj eller pokal för god insats. Jag följde ju bara samhällets regler, men inte sjutton fick jag nåt pris för det! Tacken är en kraftigt sänkt inkomst pga nedsatt arbetsförmåga och en massa snea blickar från dom som tycker att jag snyltar på statens pengar genom att gå hemma flera dagar i veckan. Verkar inte bli rätt oavsett vad man gör.
Nej, jag kommer från och med nu ta på mig lösnäsa och peruk och göra grimaser till alla som inte förstår vikten av att investera i sig själv istället för storebror staten. Så länge jag inte får nåt tillbaka för att vara den jag är så kan dom som bestämmer bara dra nåt gammalt över sig!